Julia

Föreläsning var det igår iaf. Lisbeth Pippin var i Kba och pratade om barn som vuxit/växer upp med en utvecklingsstörd föälder, eller två för den delen. Hon har skrivit biografin "Kärlek och stålull" och jag tyckte hon var bra att lyssna på. Lite knäpp om jag får säga det själv men rolig. Fast å andra sidan, kan man växa upp med en utvecklingsstörd förälder, och pappan väljer spriten framför familjen och sticker, utan att ta skada? Nej, det tror jag inte man kan. Ens barndom formar hur man är, så är det bara.
Och idag har jag köpt jeans, det flyger tyvärr inte. Jag hade velat kunna flyga, flyga tillbaka i tiden och ändra mina handlingar och hindra mina känslor i tid. det hade vart underbart att kunna göra det. Gårdagens kväll/natt var inte rolig, verkligen inte. Men tur det kom nu och inte om några veckor. Jag hade verkligen hoppats detta skulle bli bra, det blir kanske bra tids nog, det hoppas jag på, men just nu är det inte ens på väg dit jag vill det ska, men vad ska man göra åt det? Det finns inget annat att göra än att finna sig i att du resonerar konstigt och är lite konstig, men att du öär ite konstig är väl det som gör dig speciell? Att du inte är inärheten av att likna någon annan jag träffat?